ropade Julian till alla barnen imorse när han kom till dagis! :-)
Njae, inte riktig ännu...! Men han skulle ju bjuda på glass för att det är hans sista dag på denna avdelningen idag! Jag hade bakat en kaka, som Costa hade med sig till fröknarna - en ganska lagom "tack" gåva till dem, tycket jag... Inte för lite, men heller inte för mycket! Men säkert TOTALT fel i deras ögon, vad vi än hade gjort!!!
Tror ni att fröken som var kvar när jag kom och hämtade Julian sa "Tack för kakan"? Näpp! Ikke sa nicke! Jag försökte "göra ett avslut" och tackade för tiden Julian varit hos dem - men hon verkade inte mottaglig och liksom hörde mig inte, utan fortsatte bara att prata om annat, undvek ögonkontakt...
Sa hon "tack för denna tiden" eller något i stil med det? Näpp! Säger dem någonsin något uppskattande eller värmande? Nope! Bara FAKTA. Aldrig någon anekdot, eller ngt kul som Julian sagt eller som hänt eller så... Nej, man upplever ingen uppriktig värme för barnen!
Känslan av bekräftelse över att vi gjort rätt växer sig starkare och starkare. För även om Julian aldrig visat ngr tecken på att inte trivas, så tror jag att vi kommer att märka en skillnad i honom när han nu kommer till den nya avdelningen där värmen, och engagemanget finns :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar